Att verkligen vilja

Jag tror att det är svårt för folk att förstå hur mycket jag vill med ridningen. Jag pressar mig själv till det yttersta rent psykiskt med hoppet om att jag ska kunna bli riktigt bra. 

Jag kan inte bli nån elitryttare, det är nästan omöjligt då jag har så mycket andra ambitioner, men jag vill iallafall bli bra, riktigt bra. Jag vill om tio år kunna rida in på en hoppbana och göra mitt livs runda, då tänker jag knappast på nått mästerskap. Jag vill bara vara jättenöjd med min ridning och känna att "fasiken, detta går ju skitbra!". Såklart är det en dröm att få tävla högre än så också, men det känns så långt borta och i princip oåtkomligt. 

Det är en grym press att tänka som jag. Enligt mig är det bara ryttarens fel om något går snett. Jag kan säga att efter nästan vartenda start på ridskolans klubbtävlingar det senaste året så har jag kommit av banan helt överlycklig över hästens prestation samtidigt som jag bakom mina stora leenden har beskyllt mig själv för alla vägringar och allt annat som gick fel.

Hästen vägrade=Hästen gick super, men jag sjabblade till det. 

Hästen hoppade för stort=Hästen gick super men jag sjabblade till det.

Allt ryttaren gör påverkar hästen på något vis och gör jag fel så går det ut över hästen. Ger jag för lite eftergift så rycker jag hästen i munnen. Jag har fått ta skit för det. Har man en svaghet så får man vänta sig att både få höra både det ena och det andra om hur dålig ryttare man är som rider "taskigt" mot hästen. Men hallå, jag kommer aldrig kunna bli bra på att ge bra med eftergift om jag bara håller mig kvar nere på 70 centimeters hinder, men det är så det är. Vill jag hoppa högre så blir det att skaffa en foderhäst, vilket jag planerar att göra, så småningom. Sen har jag ridläger i sommar också, det ska jag försöka få ut så mycket som möjligt av. Sen får jag se om det blir en foderhäst i höst eller inte. Blir det av så får jag världens chans att tävla och träna på sådant jag inte har kunnat träna på innan, exempelvis att ge bättre eftergift. 

Att få nedlåtande kommentarer på hur man rider är jäkligt tufft. Det är då man börjar tvivla så sjukt mycket på sig själv. 

"Du red nästan bättre då -,- du gav iaf hästen eftergift över hindrena..."

Låter detta som något trevligt? Hade ni blivit glada av denna kommentaren? Detta är en kommentar direkt kopierad från ett inlägg här.  Klart att man får ge kritik och tips, men det här är inte en positiv kommentar på något vis i världen. Efter en sådan här kommentar så börjar jag tvivla på mig själv. Det spelar ingen roll om jag dagen innan har fått höra att jag rider med en mjuk hand i hoppningen, det negativa tynger ner en mer än vad det positiva lyfter en.

Men det finns en sak med negativa kommentarer och de som inte tror på mig. De är dem som pushar mig vidare, för jag blir så inställd på att bevisa att jag kan! Jag rider noggrannare, mer koncentrerat och med minst 100% mer känsla. Det slutar handla om mig och om att JAG ska bli nöjd med hur jag rider. Det handlar om att jag ska överträffa alla andra och få folk att inse att "hon kan ju!".
Foto: saraomalins.blogg.se






Kommentarer från er

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0